Blogi

Soffkritiker: ”Jag vill inte försvinna”

18.9.2024

Seilis läkare (Pasi Nikula) och Sofia (Natalil Lintala). Photo: Jukka Kontkanen

För bara några generationer sedan skulle jag själv ha kunnat vara en av dem, kvinnor som roddes ut till Själö hospital utanför Åbo med kistbräder i bagaget. I och med att det i början av förra seklet ännu var okänt med terapi, var det fullt möjligt att man blev utskickad till Själö och isolerad från samhället nästan utan anledning eller åtminstone helt utan diagnos. Upp till en tredjedel av kvinnorna på ön var helt friska, de hade bara varit med om något uppskakande, skrämmande, överväldigande, försökt skydda sig själv eller sina närmaste. Det är dessa kvinnors röster som stadsteatern i Seinäjoki vill göra hörda och gör det i form av en musikal. Seili är förutom en berättelse om fyra kvinnoöden, också en berättelse om trauman och en påminnelse om vikten av självbevarelsedrift och hopp, om individens och gemenskapens kraft. Dessutom är det teaterchef Pauliina Salonius avskedsregi i Seinäjoki. Salonius vill också uppmuntra publiken att bland de gripande människoödena försöka se det hopp och det vackra som vi kan luta oss mot i förtvivlans stund.

Seili är en berättelse, men upphittad är den inte, utan Satu Rasilas och Mikko Koukis manus bygger på genuina patientdokument. Visserligen har ingen av kvinnorna i musikalen någon direkt förebild i det riktiga livet. Vi får träffa Sofia (Natalil Lintala) för första gången då hon vägrar ingå ett arrangerat äktenskap och suckar ”jag vill inte försvinna” – som en hänvisning till vad som komma ska. Sofia flyr men inser att hon är helt ensam i livet nu. Sedan träffar hon Johannes (Kai Bäckström) som blir hennes livlina i flera bemärkelser. Vi följer Sofia från år 1910 till år 1962, då hospitalet stängs och de patienter som ännu är vid liv äntligen får lämna ön. Det var en annan tid, men också de förfärliga förhållandena gör att ”vården” på Själö måste sättas inom citationstecken, något som Pasi Nikula i sin roll som hospitalföreståndare så grymt och trovärdigt porträtterar. Även om man skulle ha varit frisk då man färdades till ön, blir det som Sofia säger, ”här går sinnet i kras”.

Om musikalens tema om psykisk ohälsa helt enkelt är för mycket och kommer för nära, kan Seili också betraktas som ett visuellt helhetskonstverk i vilket musiken bidrar med en ytterligare dimension. Jussi Vahvaselkäs originalkompositioner bildar tillsammans med Jani Uljas avskalade men mäktiga scenografi en värld som omsluter hela salongen. I scenbilderna används även video och projiceringar: teaterfolket har besökt det riktiga Själö och därför är det faktiskt träden i hospitalets trädgård som vajar bakom fönstret i matsalsscenen. Såsom i William Turners verk finns det även i scenbilderna en disig stämning som tar oss till ytterskärgården, något som orkestern med sina ödesdigra toner bidrar till. Även om det inte används riktigt vatten på scenen, står vattnet i en av huvudrollerna. Det är hela tiden närvarande, i form av regn, hav, stråle, is, även som sista viloplats. I Seili befinner man sig hela tiden vid vatten, stundvis även under det.

På sommaren besökte jag sjukhusmuseet på området för det före detta psykiatriska sjukhuset i Seinäjoki och även sjukhusets kyrkogårdsavdelning, där patienter ligger begravda utan egna gravstenar, somliga till och med under upphittade namn. Seili ter sig som något av en fortsättning på samma tema, ett tema som framkallar kalla kårar. Det är ibland så svårt att förstå allt som hänt i det förflutna. Men även om temat är allvarligt, på vissa ställen till och med tungt, lyckas teatern behandla det på ett sätt som är gripande utan att vara påträngande. Efter föreställningen började jag fundera på likheterna mellan Själö och pandemin, som lät även oss dagens människor att uppleva vad social isolering är. Våra erfarenheter kommer förstås inte ens i närheten av dem för kvinnorna på ön, men kanske fick de oss att förstå hur viktiga andra människor i slutändan är. Vi behöver varandra. Kvinnorna på Själö bär varandra på sina axlar, låt oss lära oss av dem. Alla har vi en börda, ”alla har vi en johannes som säkert kommer efter oss”.

OUTI VUOLLE 
Soffkritiker 2024-2025 i Seinäjoen kaupunginteatteri 

—

Ja sama suomeksi: 

Sohvakriitikolta: ”Mä en halua kadota”

Vain muutama sukupolvi sitten olisin voinut olla yksi heistä, naisista, jotka lähetettiin arkkulaudat mukanaan Seilin hospitaaliin, saarelle Turun edustalla. Viime vuosisadan alussa ei terapiasta vielä puhuttu ja loppuelämän saattoi päätyä viettämään syrjäisellä saarella lähes syyttä tai ainakin ilman minkäänlaista virallista diagnoosia. Kolmannes Seiliin lähetetyistä naisista oli täysin terveitä, he olivat vain kokeneet jotakin järkyttävää, pelottavaa tai ylivoimaista tai yrittäneet suojella itseään tai läheisiään. Näiden jopa perusteetta yhteiskunnasta eristettyjen naisten äänen Seinäjoen kaupunginteatteri haluaa saada kuuluviin ja tekee sen musikaalin muodossa. Seili on paitsi neljän naisen tarina, myös tarina traumoista ja muistutus itsesuojeluvaiston ja toivon tärkeydestä, yksilön ja yhteisön voimasta. Se on myös teatterinjohtaja Pauliina Saloniuksen jäähyväisohjaus Seinäjoella. Salonius kehottaakin katsojia etsimään riipaisevien kohtaloiden joukosta sen toivon ja kauneuden, joka kannattelee epätoivon hetkellä.

Seili on tarina, mutta täysin keksitty se ei ole. Satu Rasilan ja Mikko Koukin käsikirjoitus perustuu aitoihin potilasasiakirjoihin, olkoonkin, ettei kenelläkään musikaalin naisista ole suoraa esikuvaa oikeassa elämässä. Tapaamme Sofian (Natalil Lintala), kun hän kieltäytyy järjestetystä avioliitosta parahtaen ”Mä en halua kadota!” – kuin viittauksena tulevasta. Sofia karkaa, vaikka ymmärtää, että on sitten elämässä täysin yksin. Vaan sitten tulee Johannes (Kai Bäckström), joka pelastaa hänet useammalla kuin yhdellä tavalla. Sofian elämää seurataan vuodesta 1910 aina hospitaalin sulkemiseen vuonna 1962, kun vielä elossa olleet potilaat vihdoin pääsevät saarelta pois. Aika oli eri, mutta niin olivat olosuhteetkin, ja tästä syystä ”hoidosta” voi puhua vain lainausmerkeissä. Tämän osoittaa karmivan taidokkaasti Pasi Nikula hospitaalin johtajan roolissaan. Vaikka saarelle tullessaan olisi terve, Sofian sanoin siellä ”mieli murenee”.

Jos musikaalin mielenterveysteema vain yksinkertaisesti on liikaa tai tulee liian lähelle, voi Seiliä tarkastella myös visuaalisena kokonaistaideteoksena, johon musiikki tuo oman ulottuvuutensa. Jussi Vahvaselän alkuperäissävellykset muodostavat yhdessä Jani Uljaksen riisutun mutta pysäyttävän lavastuksen kanssa maailman, joka sulkee katsomonkin sisäänsä. Näyttämökuvissa hyödynnetään myös videoita ja projisioita: teatterilaiset ovat tehneet matkan oikealle Seilin saarelle ja musikaalin ruokasalin ikkunan takana huojuvatkin todellisen Seilin puutarhan puut. William Turnerin esikuvan mukaisesti näyttämökuviin on tuotu saariston utuista tunnelmaa, jota orkesterin tummat sävelet korostavat. Vaikka oikeaa vettä ei käytetä näyttämöllä lainkaan, on vesi yhdessä päärooleista. Se on koko ajan läsnä – sateena, merenä, suihkuna, jäänä, jopa viimeisenä leposijana. Seilissä ollaan paitsi koko ajan veden äärellä, hetkittäin myös sen alla.

Kävin kesällä tutustumassa entisen Törnävän piirimielisairaalan alueella olevaan sairaalamuseoon ja myös Piirin karuun hautausmaaosastoon, jossa potilaat lepäävät ilman omia hautakiviä, osin keksityt nimet yhteiskiviin kaiverrettuina. Seili näyttäytyy saman kylmiä väreitä nostattavan teeman jatkeena. Menneisyyttä on aina välillä vaikea hyväksyä. Mutta vaikka aihe on vakava, paikoin raskas, teatteri onnistuu käsittelemään sitä koskettavasti vaan ei silti rypevästi. Näytöksen jälkeen aloin miettiä, kuinka koronapandemia näytti myös meille mitä sosiaalinen eristäytyminen voi olla. Vaikka omat kokemuksemme eivät toki pääse lähellekään Seilin naisten elämää, herättivät ne ehkä kuitenkin huomaamaan, että yhteisöä tarvitaan. Seilin naiset kannattelivat toisiaan, opitaan siitä. Kaikilla meillä on taakkamme, ”kaikilla meillä on johannes, joka tulee hakemaan.”

OUTI VUOLLE 
Seinäjoen kaupunginteatterin sohvakriitikko 2024-2025 

Gruppen Sohvakriitikot för amatörkritiker