Blogi

Soffkritiker: Flört med skräckgenren

29.11.2024

Jag skulle vilja beskriva Seinäjokis version som något av en gentlemannathriller, skriver soffkritiker Outi Vuolle. Photo: Jukka Kontkanen

Dame Agatha Christies klassiker, som idag återigen bär namnet Och så var de bara en tar publiken på Seinäjoki stadsteater till en ö, precis som höstens första premiär om Själö. Denna gång utstrålar emellertid scenografen Teemu Loikas scenmiljö nästan jamesbondaktig lyx, väldigt lik Mannen med den gyllene pistolen. Till känslan bidrar också 1940-talets brittiska elegans, som regissören Pekka Laasonens Christie-bearbetning präglas av. Till lyxvillan på ön anländer den ena stiliga gentlemannen och ladyn efter den andra samtidigt som självaste värdfolket fortfarande är kvar i London… Eller är de? Vem är egentligen U. N. Owen som kommit med inbjudan? Unknown?

Jag har alltid varit den som väljer sjukhusserier framför kriminalserier (har faktiskt sett så många att jag praktiskt taget är kirurg). Bland deckarna känner jag däremot egentligen till bara Beck och Wallander och har också läst bara en endaste kriminalroman som även den utspelade sig i de svenska skogarna. Brittiska deckare är ett ännu mera okänt territorium, om man inte räknar med några enskilda avsnitt av Morden i Midsomer samt den snygge prästen i Grantchester. Därmed torde jag ha varit den perfekta publiken för Agatha Christie, eftersom jag, till skillnad från vad regissören antog, aldrig har läst Christie och var genuint omedveten om handlingen. Eventuellt skulle det ha varit bra med någon slags förhandsuppfattning, men hur som helst så höll berättelsen även en kriminalamatör som mig fast i sitt grepp.

Vad gäller stilart är Och så var de bara en ”ospecificerad”, men jag skulle vilja beskriva Seinäjokis version som något av en gentlemannathriller. Spänningen skapas, enligt regissörens egna ord, genom flört med skräckgenren. Som åskådare behöver man inte vara rädd för blod och inälvor, men det gäller att vara på alerten: gästerna är många och också anklagelserna som riktas mot var och en är av betydelse. Tappar man fokus och börjar, såsom jag, räkna porslinssoldaterna på spismanteln, händer det lätt att man missar något. Flörten med skräcken ger faktiskt ett välkommet inslag i den i övrigt så brittiskt återhållsamma helheten och den rikliga dialogen. Också tjänstefolkets sätt att tala skiljer sig till sin fördel från de övriga karaktärernas vårdade språk. Dessutom bör man nämna Jani Johanssons William Blore som bidrar med passlig humor i thrillern.

Den öppna repetition som teatern bjöd på före premiären var en riktig ögonöppnare. Förutom att vi där fick höra mera om hur en teaterföreställning blir till, fick vi också se skådespelarna bakom rollfigurerna. För mig var den mest intressanta medlemmen i ensemblen denna gång Jussi Lampi, vars karriär jag mer eller mindre har följt ända sedan UIT och 90-talets sjukhusdrama Ihmeidentekijät. Den storvuxne mannen framträdde tydligt bland de övriga ” soldaterna”, men visade också på ett skarpsynt sätt hur skådespelaren omvandlas från privatperson till rollfigur: vips så stod det på scenen den senila generalen MacKenzie – som dessutom på regissörens begäran blev ännu mera senil på ett ögonblick. Repetitionen väckte intresse för slutprodukten och jag blev verkligen inte besviken – även om jag undrar varför mord så gott som aldrig begås vid fint väder…

Christies klassiker är nästan hundra år gammal, men dess persongalleri är fortfarande aktuellt: alla karaktärer är tillräckligt olika och kan ses som något av arketyper för dagens människa. Verket väcker frågor om människans väsen som aldrig blir inaktuella. Och hur var det nu igen, vilken är farligare, honan eller hanen?

OUTI VUOLLE 
Soffkritiker 2024-2025 i Seinäjoen kaupunginteatteri 

Kirjoitus on julkaistu myös suomeksi nimellä Flirttiä kauhugenren kanssa. 

Gruppen Sohvakriitikot för amatörkritiker