Blogi

Soffkritiker: Dit du går, följer jag med

12.3.2025

Jussi Jätinvuori och Julius Suominen. Photo: Mikko Karsisto

Stora scenen på stadsteatern i Seinäjoki är inramad med ett mönster som liknar det på de gyllene barnböckerna – boken om bröderna Lejonhjärta vaknar till liv. Bröderna Lejonhjärta från 1973 hör till Astrid Lindgrens senare produktion, där berättardrottningen behandlar lite dystrare teman än vanligt. Pjäsen inleds med en gripande scen som präglas av rädslan att bli ensam och sorgen över att förlora sina närmaste. Det ger berättelsen en sorglig och allvarlig underton, vilken dock balanseras av glädje, broderlig kärlek, välvilja och även spänning i lagom stora portioner.

Karl och Jonatan Lejon är oskiljaktiga, även om storebrodern Jonatan liknar en sagoprins och lillebrodern ”Skorpan” är dödssjuk. Jonatan lovar att då han en gång följer efter Skorpan till Nangijalas sagoland bortom stjärnorna, är de båda lika vackra och friska och får vara med om äventyr från morgon till kväll (och också på nätterna). Ödet bestämmer dock att Jonatan far till Nangijala före Skorpan och är där för att ta emot sin älskade bror. Men även i ett land där det fortfarande är lägereldarnas och sagornas tid står man inför en kamp: den ena av sagolandets två dalar har ockuperats av den förfärliga Tengil som måste besegras för att livet ska bli lyckligt igen. Det innebär ett stort äventyr och grymma strider – bröderna Lejonhjärta behövs! Lindgrens samtida Tove Jansson skulle kanske ha påpekat att det väl inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd, men Skorpan är det, rädd för att kriga och framför allt rädd för att förlora sin bror. I sin visdom låter Lindgren då Jonatan säga: ”Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Rädslan att bli övergiven är större än allt annat och därför bestämmer sig Skorpan: dit du går, följer jag med! Någon lort är Skorpan nu ändå inte!

Lindgrens berättelse är en storfavorit som även denna vår spelas på minst tre teatrar i Finland. I Seinäjoki har Julius Suominen, som också gör karriär som musiker, rollen som Jonatan. Lillebrodern Skorpan spelas mästerligt av Jussi Jätinvuori, som ser på Bröderna Lejonhjärta som något av ”ett purpurskimrande minne” från barndomen. Seinäjokis tolkning av sagoklassikern är också just det, färgsprakande och levande: i det ljuvliga sagolandet bor förutom bröderna och andra bybor även hästar, duvor, soldater och jägare, utan att förglömma den fruktansvärda draken Katla. Suominen och Jätinvuori säger att de har hittat vägen till barnens värld med hjälp av lek och äventyr, och som åskådare måste jag verkligen berömma i synnerhet Jätinvuoris suveräna sätt att med sprudlande iver ta sig an rollen som den åttaåriga lillgossen. Suominen gör i sin tur Jonatan till den perfekta beskyddande storebrodern, och det händer lätt att man i salongen glömmer bort att det faktiskt är två vuxna män på scenen. Redan på den öppna repetitionen av verket fick vi också träffa den lokala begåvningen Kristiina Karhu i hennes roll som fångvakt. Karhus tokroliga skratt fick förutom barnpubliken även mig att skratta i dagar efteråt. Också de övriga Tengilsoldaterna är lagom töntiga för att inte verka för skrämmande. Jämfört med boken är pjäsen förstås något av en snabbspolning och det är säkert lättare att följa med om berättelsen är bekant från förr. Å andra sidan, om man inte har några förväntningar kan man ohämmat låta sig svepas med av sagan. Dessutom kan man redan innan pjäsen börjar bekanta sig med sagolandet genom att studera en magisk karta över Nangijala som projiceras på en duk.

Lindgrens verk har under årens lopp tolkats till och med utifrån bibliska symboler, men i Seinäjoki anser regissören Iiris Rannio att temat i klassikern framför allt är att vinna över rädslan att bli lämnad ensam. Rannio påpekar att arbetsgruppen har byggt upp pjäsen med hjärtat och vill också nå ut till publikens hjärtan. Redan namnen Astrid Lindgren, Ilon Wikland och Kaarina Helakisa väcker en känsla av trygghet: Lindgrens berättelser har ett lyckligt slut, om än ofta efter spännande vändningar. Seinäjokis version av pjäsen följer Helakisas översättning, men i stället för Wiklands illustrationer utspelar sig äventyret i Juho Lindströms sagokulisser. Scenografin stöds ypperligt av Airi Laksos skickligt tillverkade dockor samt av dockspelarna, som man snabbt bortser från då man bara fokuserar på de uttrycksfulla hästarna, de vackra vita duvorna eller eldsprutande Katla.

Lindgrens berättelser präglas av en viss oskuld, så även i Seinäjoki. Hur rart är det inte att en liten pojkes största lycka är att få meta, bada och sitta vid en lägereld tillsammans med sin storebror! Det är en enkel lyx som många av dagens människor drömmer om. Kanske längtade även Lindgren redan på 1970-talet efter lägereldarnas och sagornas tid, och människornas behov av berättelser har garanterat inte minskat under årens och årtiondenas lopp.

Min första teaterupplevelse på Seinäjokis stadsteater var Aladdin någon gång på tidigt 1990-tal. Själva handlingen minns jag inte längre så noggrant, men däremot stämningen och det stora intrycket som pjäsen gjorde på mig. Just däri ligger teaterns magiska kraft. Säkert är också Bröderna Lejonhjärta en så stor upplevelse för åtminstone några av barnen i publiken att vi så småningom får se en ny generation av soffkritiker! 

OUTI VUOLLE 
Soffkritiker 2024-2025 i Seinäjoen kaupunginteatteri 

Kirjoitus on julkaistu myös suomeksi nimellä Minne sinä menet, sinne tulen minäkin 

Gruppen Sohvakriitikot för amatörkritiker