Blogi

Soffkritiker: Alltid är det NågoNtiNg

6.3.2025

Reidar Palmgren är Paul Sheldon och Satu Silvo är Annie i Piina (Lida). Photo: Jukka Kontkanen

En författare råkar ut för en bilolycka i en snöstorm i Coloradobergen, men blir räddad av sin självutnämnda största beundrare. Det låter som århundradets kärlekssaga men är det inte på långa vägar. Beundraren Annie Wilkes visar sig nämligen vara labil och bry sig mera om författarens böcker än vad författaren själv gör, till och med mera än om författaren. Annie är besatt av romanerna och vill absolut inte att någon gör karaktärerna illa. Men alltid är det något… Reidar Palmgren, som numera också själv är känd som författare, har rollen som författaren Paul Sheldon, som har gjort sig ett namn med kärleksromanerna om Lida Chastain. Satu Silvo tolkar Wilkes ikoniska, sinnesrubbade men just därför så fängslande karaktär i Stephen Kings Lida. Skådespelarna är ett par också i det verkliga livet och kemin mellan dem är uppenbar. 

Det låter visserligen lite tvivelaktigt att säga att hon är som klippt och skuren i rollen som galning, men vad kan man säga: hennes Annie går från noll till hundra med en sådan intensitet att även utomstående blir helt andfådda

Med Lida gör även regissören Olli-Matti Oinonen comeback i Seinäjoki. Detta är hans tredje adaptation av Kings skräckklassiker. I Seinäjoki eftersträvar Oinonen ett filmiskt uttryck i denna psykologiska thriller, som fortfarande är en relativt sällsynt genre på finländska teaterscener, eftersom den enligt Oinonen inte räknas som teaterkonst. Får man emellertid på ett par meters avstånd följa skådespelarna då de förvandlas till sina karaktärer, är man redo att ifrågasätta den uppfattningen. I sin regi följer Oinonen William Goldmans utmärkta filmmanus samtidigt som han också försöker beskriva händelserna så som King gör i sin roman, eftersom filmversionen, enligt honom, ”rundar av” hörnen på verket. Oinonen skildrar atmosfären i pjäsen som något av en spökhistoria, som både fängslar och förskräcker. Detta lät som en utmaning för en fegis som jag: de få gånger jag har sett en skräckfilm, har jag gjort det på förmiddagen då det ännu är ljust. Jag blev emellertid positivt överraskad: skräcken skapas med hjälp av en skicklig användning av ljus och ljud, medan själva berättelsen snarare är en fascinerande studie av extremt beteende, underhållande och på vissa ställen till och med humoristisk – visserligen skrattar man lite försiktigt. Ibland ryckte jag till i min stol, men pulsklockan sprängdes inte och jag fick inga mardrömmar om Annie. Det kallar jag en lyckad teaterupplevelse.

I all sin intimitet är Lida en lovsång till skådespelarkonsten. Att arbetsgruppen har lyckats få ihop pjäsen på bara en månad är i sig ett bevis på enastående skicklighet, manuset omfattar ju ändå 80 sidor! Lida framförs på teaterns lilla scen där skådespelarna kommer så nära publiken att man kan se den minsta gesten och de första raderna nästan blir en del av scenografen Riikka Aurasmaas scenbilder – vilka faktiskt är tre trots det begränsade utrymmet. Även om såväl Palmgren som Seinäjokis egen Jukka Puronlahti, denna gång i rollen som sheriff, gör ett strålande jobb, kan man inte nog lovorda Satu Silvos prestation. Det låter visserligen lite tvivelaktigt att säga att hon är som klippt och skuren i rollen som galning, men vad kan man säga: hennes Annie går från noll till hundra med en sådan intensitet att även utomstående blir helt andfådda, inte minst den lemlästade författaren som inte har någon utväg ur situationen. I pjäsen är allt på sin plats: scenografin stöder handlingen, kostymerna karaktärerna och ljus- och ljudvärlden stämningen. Skådespelarna vibrerar på samma dramatiska nivå. Något som särskilt förtjänar att lyftas fram är slutet som ännu avslutningsvis ger publiken kalla kårar. Blir man en gång träffad av Annie Wilkes blick är det något man sent kommer att glömma. 

OUTI VUOLLE 
Soffkritiker 2024-2025 i Seinäjoen kaupunginteatteri 

Kirjoitus on julkaistu myös suomeksi nimellä AiNa tulee jotaiN

Gruppen Sohvakriitikot för amatörkritiker